Livrädd att flytta!

Igår kom verkligheten i fatt mig.
Pratade med dagis och vi bokade in ett avslutningssamtal för barnen. Vi har världens bästa dagis och det gör ont i mig att barnen måste sluta.

Jag kommer att byta jobb pga pendlingstiden och det känns jätte tråkigt. Jag har jätte roligt på jobbet!

Jag kommer även att säga hej då till skogen här som ger mig sinnesfrid. Det finns skog på nya stället oxå men inte samma sak.

Allt som känns tryggt och hemma ska jag flytta ifrån. Jag vet inte om det beror på att jag inte har min familj nära mig men trygghet är extremt viktigt.

Igår blev allt bara för mycket. Jag hade en piss eftermiddag med barnen (Xander lyckades även skalla mig så nu börjar ett blåmärke titta fram ovanför ögonbrynet…) och Jag kände mig helt slut. Psykisk slut!

Efter middagen somnade jag och vaknade kl 03! Blir en lång dag!

Tokmamman biktar sig – ÅNGEST!

God morgon.
Jag har vaknat med världens tryck mot bröstet och svårt att andas.
Det är inte svårt att gissa varför. Jag har sådan grym ångest över att behöva visa mig i bikini och lite kläder i Grekland. Löjligt, absolut. men ändå finns det där.

Jag har för fasiken gått ner mer än 30 kilo, har ett bmi på 25.5 och något kilo till och jag räknas som ”normal”.
Det är knappast någon som komer att titta och tänka – Jäklar vad fet hon är.

Så jäkla löjligt. Jag borde vara stolt över min kropp & det är jag men med kläderna på.
Jag hoppas verkligen att min rädsla och ångest försvinner när vi väl är på plats men just nu känns det förjävligt.

Tokmamman biktar sig del 4 – Fy fasiken vad arg jag varit!!

God kväll.
Här kommer ett till super ärligt inlägg.

Idag har jag varit fly förbannad! på vad? Ingen aning. Jag var bara vansinnig på allt och alla. Grejen är att jag blir inte arg. Sur, tjurig, grinig, ledsen men inte arg. Det ska till mycket för att jag ska bli arg.

Jag minns när jag var 14år. Min pojkvän gjorde slut och jag blev helt förkrossad. Jag grät och grät och helt plötsligt blev jag så himla ilsken. Ingen aning om varför. Sminkade mig hårt (Läs: överdrev med kajalen) och tog min nalle (??) och gick ut. Gick mot sjön lämnade nallen och skorna och hoppade i. Simmade och simmade sen när jag blev fysiskt trött då släppte ilskan.

Det är över 10 år sedan jag varit så arg men idag kom det. Fy fasiken. Ingen bra mamma kan jag ju lungt säga. Lämnade hemmet för en prommis. Hade mobilen med så jag öste med musik. Kände dock att min vanliga runda inte skulle räcka till så jag vek av mot skogen. Nytt personligt rekord på min skogsrunda med hela 30 min! Ni kan ju gissa vilken tempo jag hade.

Jag fattar inte vad det var som fick mig att bli så arg. Kanske har samlats på under några år som behövde komma ut? Ingen aning men den intensiva rundan fick mitt humör att lugna sig.

Nu ska jag & min älskade njuta av Wilmas & västerbottenost. Mums!

Tokmamman biktar sig del 3. Jag minns varför jag flyttade hemifrån så tidigt!

Ett super ärligt inlägg.

Att vara hemma är verkligen super skönt. Att få vara hemma. Att känna här är mitt hem men man glömmer så lätt varför jag valde att flytta hemifrån när jag var 16år. Jag trivs att få bestämma, planera min dag, ha det på mitt sätt mm. Här är det inte mina regler utan pappas regler. Mamma delar gärna rollen som högsta hönset med mig och jag delar den rollen gärna med henne men min far ska ha det på sitt sätt och det gör mig smått galen.
Jag är en kontroll människa. Vill planera saker och ting. Ha koll på läget.

Jag älskar min pappa men på långt håll. Så där 120 mil är ganska bra

Tokmamman biktar sig del 2

Här kommer ett till ärligt inlägg.

Dåligt samvete:

Jag får så otroligt dåligt samvete när jag ser på Alexander och blir så fylld av kärlek. Varför då kan man ju undra. Jo jag får dåligt samvete för så var det inte med Felicia när hon var bebis. Felicia var en missnöjd bebis. Dom få gånger gumman var nöjd ville jag bara andas utan henne. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Självklart tyckte jag om min lilla tjej men det var inte så som alla pratade om. Jag var inte i en rosa bubbla och kunde titta på denna söta bebisen i timmar. Så var det inte alls och jag kände mig som världens sämsta mamma.

Varje gång jag myser med Alexander, får ett leende mm så kommer det dåliga samvetet. jag försöker verkligen att tänka på att det kanske inte var Kärlek vid första ögonblicket men nu är den kärleken jag har till min flicka så stor att det ibland nästan gör ont.

Samma föräldrar, 2 helt olika bebisar och 2 helt olika upplevelser!

Tokmamman biktar sig…

God morgon. eller kanske man skriver god dag? För mig är det fortfarande morgon. Har bara fått i mig lite kaffe men frukost ska snart intas.

Här kommer iallafall ett super ärligt inlägg:

Sömnbrist: Jag är så himla trött jämnt. Det känns i kroppen att jag sover mindre och mindre. När Felicia var bebis så trodde jag att jag skulle dö – så trött var jag. det enda jag bloggande om var hur trött jag var & destu mer jag tänkte på hur trött jag var så blev jag bara ännu tröttare så när Alexander kom så tänkte jag mer att nu är läget så här, det är bara att gilla det! det funkar mycket bättre men nu har vi haft en period med många sjukdommar = mycket mindre sömn. Min kropp har blivit van vid lite sömn så jag kan knappt sova alls. Hur trött jag än är så kan jag inte alltid somna.

Jag vet att det blir bättre men just nu känns det så himla långt bort!

Nästa månad ska jag & Jill ta in på hotell och bara sova! Äta en god middag och sova en natt utan att något barn väcker oss. Båda vi är grymt trötta.

Det är så mycket jag vill men orken finns inte. Börja med mina prommisar, hundarna behöver sitt, träffa lite folk mm mm. Hur tusan ska jag hitta orken? Man blir ju lite less på att aldrig orka.

Vad vill jag med detta inlägg? Jag vill bara få ut allt och få gnälla lite för då känns det alltid lite bättre. Ut med det dåliga så finns det plats för allt det bra.

Nu känns det redan bättre