Arkiv för kategori ‘Viktiga/Läsvärda inlägg’

Vi startade året med svininfluensan. Tolvslaget firade jag själv med en cider. Resten av familjen sov sedan länge.

Februari kom och det blev dax för dop.

Det blev även min start på viktnedgången. Från att Xander föddes har jag gått ner mina gravkilon + några kilo till men nu satte det i gång på allvar. Från slutet av februari till början av april gick jag ner 10kg. Promenaderna blev livsviktiga. Oj så bra jag mådde när jag fick röra på mig. Efter det hamnade jag i en viktplatå och det var så kämpigt!

Första månaderna 2011 bestod även av mycket läkarbesök. Alexanders rosslande vill inte ge sig och först mot våren blev det bättre när alla förkylningar försvann.

Sommaren spenderade vi hemma i stan, i byn och 1 vecka i Grekland.

Oj så varmt. lite för varmt, lite sömn men helt klart en resa vi kommer att minnas.

Sensommaren/hösten börjar jag att jogga. Vilken känsla. Jag kämpar fortfarande att orka mera för det är inte mycket men oj så roligt det är! Hade någon sagt det till mig att jag skulle börja tävla med mig själv, orka några sekunder mer för varje gång hade jag skrattat ihjäl mig! Träningen blir mer och mer viktigt för mitt välmående.

Under hösten känns energi nivån låg, dåligt med sömn och motivationen är i botten. Jag gör några tappra försök och lyckas gå ner 5 kg till. Sammanlagt 35kilo.

Under tiden motivationen är låg så började få upp ögonen för naturlig hud/hår vård. Jag testar för fullt och det kommer ni att få ta del av senare.

Julen spenderades hemma i byn

2011 var ett bra år!

 

Annonser

Året 2010 började inte så bra. Hela min familj (Ink mamma,pappa & syskonen) låg i vinterkräksjukan. den var inte nådig! Det enda bra var att kräksjukan tog oss i omgångar så det var alltid någon som kände sig hyffsat som kunde ta hand om resten!

Jag fick även redan på att jag var gravid med Alexander julen-09 så Januari & februari låg jag i soffan och mådde dåligt och var så himla trött.

Felicia våren 2010

Våren mådde jag hyffsat och jag & Felicia hittade på en massa bus. Under våren tog även bloggen en vändning. Förr bloggade jag mest för skojsskull och för att mina nära & kära skulle få ta del av vårat liv här i Stockholm men helt plötsligt blev bloggandet så himla roligt och fick en del nya läsare.


En vanlig syn under sommaren, en nackenfis 🙂
Sommaren
kom och även värmen from hell! Shit vad varmt det var. Man orkade inte göra något. Bara ligga och svettas. Felicia hade det väldigt jobbigt och fixade inte alls att det var så varmt.
Vi var mest hemma och var vi ute så var det på uteplatsen och plaskade i gummans pool.


Ca 2 veckor innan Alexander kom!

Hösten kom och min mage var enorm. Hade ont jämt och kunde knappt sova. Min mamma kom och hjälpte till på slutet och till slut kom Alexander! Vilken lättnad. Att vara gravid, Nej tack!

Under Hösten började även Felicia Förskolan och trivs som fisken i vattnet! Med då kom även alla sjukdommar. Felicia har aldrig varit så mycket sjuk som denna höst!

Vi var även tvungen att säga farväl till Farfar som somnade in i Oktober och i November blev det Begravning.

Föra att sammanfatta 2010: Jobbig början, lite bättre, Jobbigt även i mitten och sista månaderna blev hur bra som helst!

Dagen då min fina pojke kom till oss.

Jag vaknade kl 01.30 den 10 September 2010 av att jag var kissnödig. Satte mig på toa och känner hur det bara forsar ut. Skönt att kissa ordentligt tänker jag. Felicia vaknar precis när jag är klar och jag känner att jag är kissnödig igen. Lyfter över henne till våran säng & ber till gudarna att hon ska somna om brevid sin pappa. Precis när jag ska sätta mig på toa igen så forsar det ut. Jag förstod på en gång att det var vattnet som gått. Istället för att bli glad för att det äntligen är på gång så blir jag tjurig över att jag inte hann på toaletten. Jag hade nämligen på mina sköna nya pyjamasbyxor & jag skulle aldrig hinna tvätta & torka dom innan jag är på förlossningen. Ibland är man bra knäpp!

Jag ringer förlossningen i Huddinge & berättar att vattnet gått. Får en tid för en kontroll av fostervattenmängden på morgonen 08.30 & dom ber mig ringa igen om jag får värkar. Jag sätter mig vid datorn & surfar runt lite. Fortfarande små tjurig över pyjamasbyxorna. Kl 02.30 börjar värkarna komma. Regelbundet med ca 2-3minuters mellanrum men dom håller ”bara” i sig ca 30 sekunder. Smyger in till sovrummet & ska väcker Lasse. Han håller precis på att lägga ett täcke om Felicia. Jag säger att han får nog stiga upp nu. Han tittar på klockan & fattar ingenting. (Tydligen så trodde han att jag ville att han skulle bära tillbaka Felicia till sin egen säng..) jag säger att det är nog dax nu. Lasse stiger upp å i hallen frågar han om det är på gång på riktigt. Jag svarar honom att jag tror det & att vattnet gått.

Jag ringer förlossningen igen & berättar att värkarna har börjat. Får veta att det är fullt på Huddinge & att jag istället får åka in till Solna. Det kändes inte alls bra. Huddinge känns mer ”hemma” & jag ville att båda mina barn skulle vara födda på samma sjukhus. Lasse tar på sina kläder & väcker min mamma. Vid det här laget har jag grymt ont & orkar knappt prata.

Lasse tar en runda med hundarna, samtidigt som han hämtar bilen. Vi packar det sista & ger oss iväg. Bilresan är verkligen totyr.

Vi blir inskrivna på Solna förlossning kl 03.30. Jag får byta om och dom kollar hur bebisen mår. allt ok. Jag är öppen 5cm. Jag blir lite besviken för jag trodde det hade hänt något sedan min bm Kerstin gjorde hinnesvepningen men icke. Värkarna kommer fortfarande lika tätt och jag börjar få panik. Jag hinner inte vila mellan värkarna. Vi får komma till ”vårat” rum och träffa bm Kin som ska ta hand om oss. Världens bästa! Vi diskuterar smärtlindring men jag tackar nej, Kin frågar även om lustgas men det tackar jag nej till. Mådde så dåligt av den förra gången + att jag kunde inte fokusera på andningen. Vill så gärna föda utan men eftersom att jag inte hinner vila mellan värkarna inser jag att jag kommer inte att fixa smärtan mycket längre. Jag ber Lasse ringa på larmet. Bm Kin kommer och jag ber om att få något. Under nästa värk trycker hon på min höft & det gör svin ont. Sen Under värken därefter trycker hon på min ryggrad som oxå gör super ont. Då passar det inte med ryggbedövning eller någon smärtlindring för bäckenet (glömt vad det heter).

Sista Bilden på min mage & Jag vilar mellan värkarna

Kin undersöker mig och säger att jag är öppen 7cm. Hon försöker även reta livmodern under en värk och fy fasiken vad ont det gjorde!
Kin frågar igen om Lustgasen & jag tackar ja. jag är då så trött och har oerhört ont. Jag provar att andas in några andetag och känner att jag kan slappna av efter värken men jag blir så snurrig och känner hur jag tappar kontrollen över min kropp. Precis som när man börjar bli för full & jag gillar inte alls den känslan.

Jag fortsätter att andas genom värkarna och känner paniken stiga. Jag fixar inte det här. Lasse ber mig hela tiden andas lugnt och varje gång vill jag slå honom 🙂 Andas lugnt my ass! Jag ber Lasse ringa på bm Kin igen. Hon gör en ny undersökning och jag är öppen 8-9cm. samtidigt så retar hon livmodern igen och vilken smärta!

Jag ber om att få gå på toaletten. Det skulle jag inte ha gjort. Försöka kissa mellan värkarna. Ingen bra idé!
Känner mig helst slut efter att ha varit på toaletten och ska försöka lägga mig en stund och vila. Så fort jag sätter mig på sängen känner jag att det är dax för Alexander att komma ut. Säger detta till Uskan Jennie men ingen verkar tro mig. Börjar krysta och då blir det tydligen fart på personalen enligt Lasse. Bm Kin säger till mig att krysta vid nästa värk men jag känner absolut ingenting förutom en enorm smärta. Jag kan inte urskilja mellan en Krystvärk och smärtan av att Alexander är på väg ut. Bm Kin säger till när jag ska krysta och jag bara skriker rakt ut. -Satan vad ont det gör! Satan var ett riktigt poppis ord under den här förlossningen kan jag tala om 🙂
2,5 gång krystade jag och så var han ute! Vilken känsla. 3,5h tog det från första värken. 4,5h från att vattnet gick. Alexander får komma upp på mitt bröst på engång och jäkla vilken stämma den pojken har! Lasse får klippa av navelsträngen och bm Kin säger -Nu är ni separerade för första gången. Vilka magiska ord! Kommer alltid att minnas det.


Alexander Robert Lee
2010-09-10
Kl: 05:51
4040g & 52,5cm


En Liten Felicia & En stor Felicia 🙂

Vad heter ditt barn? Felicia Hanna Saga
När var du beräknad att föda? 30 Oktober 2008
Föddes barnet på utsatt datum, om inte när? Nej, hon kom den 5 November 2008
Hur stor var barnet vid födseln? 3310 g & 49 cm

Hur lång tid tog förlossningen? 10h
Tog du någon smärtlindring Provade några gånger med lustgas men det var inget för mig.
Tog ni reda på könet? Ja
Hade ni bestämt vad barnet skulle heta? Vi hade några att välja mellan
Hade du en svår graviditet? Ja väldigt jobbig.
Kan du tänka dig att skaffa fler barn? Kanske om många många år 🙂
Har du fått några bristningar? Ja
Var du nervös inför förlossingen? Lite rädd för smärtan men såg mest fram emot att inte vara gravid längre..
Hade du några cravings? Ja, Kolsyrat i alla dess former.
Hur mycket gick du upp i vikt? Knappt 10kg

Hur länge ammade du? 1,5 vecka sedan pumpade jag ungefär samma tid, sen blev det ersättning.
Vem är barnet mest lik? Ingen aning, oss båda?
Vad är det bästa med att ha barn? Man har så himla roligt. Allt tokigt som Felicia hittar på.

Är ditt barn döpt?
 Ja i Svansteins Kyrka den 29 Januari 2009

Vem är Anna?

Publicerat: april 29, 2010 i Viktiga/Läsvärda inlägg

Jag är 25år. Kommer ursprungligen från Tornedalen i norrbotten. Min ”kärn” familj består av Mamma, Pappa & 2 syskon (24år och 16år) som forfarande bor hemma. Sen har vi 3st hundar som min pappa jagar med, 1 Katt och några fiskar.  

Träffade mannen i mitt liv för snart 7 år sedan (Juni 03) och bott i den stora staden i snart 6 år. Vi träffades via nätet och jag tog en enorm chans/risk att träffa en främling från nätet men så bra det blev 🙂

Vi försöker åka hem några gånger per år. L blev erbjuden en Tjänst där uppe men pga att lönen var för låg så tackade vi nej. jag har alltid vela återvända till norrbotten men efter att vi tackade nej till tjänten så känns inte det så lockande mera. Jag kanske bara behövde en chans att få flytta hemåt. Nu Känns stockholm som hemma.

Vi har även 2 pudlar i detta hushåll. Maximus är född i september 05 och Lucilla är född Januari 06. Namnen är från filmen Gladiator.

Jag är undersköterska och jobbar natt i normalt fall och verkligen älskar det. Dock var jag bara vikarie på mitt jobb så om jag går tillbaka eller börjar på något nytt när det är dax får man helt enkelt se.  
Jag hade tänkt vara hemma minst 1,5år med Liten så de är ett tag kvar.

Min dotter Felicia kom till oss den 5 November 2008 och här hittar du Min förlossnings berättelse. Efter mycket tjat (från mig) om att skaffa barn så bestämde vi oss julen -07 att försöka. Vi lyckades på första försöket och lyckan var enorm. Graviditeten blev väldigt jobbigt mentalt. Felicia ville komma ut redan i vecka 23+4 så halva graviditeten fick jag ligga ner med undantag för toalettbesök och äta. Jag fick åka in några gånger till huddingesjukhus pga difusa smärtor. Jag öppnade mig ca 1cm och min livmodertapp var förkortat. Ständig oro och att känna sig som en belastning för att sammanfatta den graviditeten.

Första tiden med Felicia minns jag som väldigt jobbig. Jag fortsatte leva mitt liv som vanligt och det blir väldigt jobbigt med en bebis som kräver sitt och lite sömn. Stressade som en tok för att hinna med allt.
Därav mitt blogg namn: Tokmamma.

Nu är jag gravid igen och denna gång va det inte lika enkelt. 4:dje försöket lyckades vi på. Det är inte speciellt länge men det kändes väldgt frustrerande. På julafton -09 fick vi vårat efterlängtade +.
Hela januari låg jag i soffan och kräktes och mådde väldigt dåligt. Ett under att jag orkade ta hand om Felicia.
Pga att förra graviditeten var så jobbig så vill jag komma till dom ”säkra” veckora ( = när bebisen ha en chans att överleva utan för mage) innan jag avslöjar könet på bebisen här på bloggen. Mina nära vet givetvis om det. Jag har fått en den frågor om det.

Lite kort (Det blev visst väldigt långt..) om mig.

Är det något ni undrar över så bara fråga på.

Natten den 5 november 2008 kände jag en konstig värk, en molande känsla i ryggen. Tänkte inte mer på det och jag somnade om. Vi vaknade ganska sent fast det var en onsdag för vi skulle till veterinären vid 9-10 tiden med Maximus. Han hade problem med sin ena klo och veterinären skulle kika på den och eventuellt operera borta hela klon. Vi tar även med Lucilla så hon slipper vara själv hemma. Hundarna är inte vana att vara utan varandra. På väg hem från veterinären så skojar vi om att just idag får bebisen inte komma för vi måste ju hämta Maximus från veterinären senare och om han ska opereras så behöver han våran omvårdnad. Lasse släpper av mig och Lucilla hemma och han åker i väg till jobbet. Jag gosar med Lucilla för hon är lite ledsen över att Maximus inte är hemma. Hon får en massa mys och gott i form av grisöra.

Jag ringer Vivi och klagar över att bebisen fortfarande inte har kommit och pratar lite allmänt skit. Efter att ha pratat en stund får jag så himla ont i ryggen att jag tror jag ska dö och då är klockan 10.50. Säger till Vivi att jag ska sluta prata för att jag får nog lite förvärkar. Vill inte säga att bebisen kanske är på väg för de senaste dagarna har jag fått så många samtal om bebisen kommit ännu.

Försöker andas igenom värkarna som blir kraftigare. Jag går in på nätet och klockar mina värkar. Värkarna är 1-2 min långa och med ca 5 minuters mellan rum. Ringer förlossningen för att få besked om det är värkar eller förvärkar jag har. Jag hinner prata nån minut så kommer en värk och kvinnan på förlossningen är så himla duktig. – andas igenom värken Anna så läser jag igenom din journal medans. Jag andas igenom det värken och hon tycker det låter som förlossnings värkar. Hon frågar om jag vill komma in reda nu men jag säger att jag vill försöka vara hemma så länge som möjligt. Efter att ha åkt in och ut från förlossningen och k49 på huddingesjukhus under halva graviditeten så vill jag inte vara där 1 sekund för mycket. Hon skriver in i min journal att jag åter kommer när det är dags att komma in.

Jag går om kring hemma och tror jag ska dö. Ställer mig i duschen för att lindra smärtan men det var nog det värsta jag kunde göra. Att försöka stå upp i ett badkar under en värk och vara helt själv. Trodde j skulle trilla och slå ihjäl mig. Jag ringer Lasse medans jag sitter på toalocket efter att jag duschat. Värkarna är så kraftiga att jag inte kommit längre. Jag säger bara att nu får du komma hem. Lasse fattar att nu är det allvar. Stackars älskling för panik och kör som en tok hem. Jag får panik när jag inser att det bara gått ca 2 timmar efter första värken. Man har ju hört folk som har värkar i flera dygn. Jag

 Tänker att det här fixar inte jag, jag dör nog snart. Jag visste att det skulle göra ont men fick nog en chock att det kunde göra så här ont. Jag ringer min mamma och talar om att det är nog dags för bebisen att komma nu.

 Jag tar fram bb väskan och försöker klä på mig mellan värkarna. Jag har så ont att jag inte kan stå upp. Det är så svårt att få på sig kläder när man är blöt efter duschen. Stackars Lucilla märker att något är fel med mig och vill ligga nära. Jag svär och puttar bort henne för jag har så ont. Jag skriker och gråter genom värkarna och Lucilla sitter i soffan och skakar för hon är så rädd. Jag får på mig kläder och börjar söka fram Lasses myskläder. Lasse kommer in och man ser stressen och paniken i hans ögon. Jag tjatar om att han ska ta med sig ett par sköna skor då han har kostym på sig men han säger att det inte behövs. Jag tar med hans Foppa skor i alla fall. Jag ber Lasse ring förlossningen och säga att vi är på väg. Jag ger Lucilla ett grisöra innan vi åker. I Bilen så blir värkarna värre eller det kanske bara känns s då jag vill stå upp när dom är som värst. Lasse ringer hans mamma och syrra för att tala om att vi är på väg till förlossningen och frågarom dom kan hämta upp Maximus. Sen blir det ett samtal till veterinären för att tala om att det är Kajsa som ska hämta upp Maximus och att dom får göra det som dom tycker är bäst för Maximus. Annars hade dom ringt och rådfrågat oss efter dom undersökt hans klo. Under samtal kör Lasse som en tok och jag tror jag ska avlida på plats. Det gör så ont när han tar kurvorna så snabbt.

När vi kommer till Huddinge så lämnar Lasse av mg ca 30m från ingången för han måste parkera bilen. Det kändes väldigt lång att gå den biten och jag fick stanna hela tiden när värkarna kommer. Jag hör Lasse komma springande bakom mig och tillsammans går vi in till förlossningen. Vi får komma till ett undersökningsrum och dom sätter en ctg kurva på mig. Det är så jobbigt att behöva ligga ner när smärtans är som värst. Tydligen så var det en barnläkare av den manliga sorten som undersökte mig (detta har Lasse berättat) och jag fick veta att jag bara är öppen 1 cm. Hur ska detta gå tänker jag, det är ju så många centimetrar kvar innan denna olidliga smärta försvinner. Jag bli inlagd på K49 då det inte är dags för mig ännu att vara på förlossningen. Jag tror att man måste vara öppen minst 5 cm för att få ligga på förlossningen. På k49 är det en barnmorska som jag har haft tidigare som tar hand om oss. Jag minns inte hennes namn men hennes mamma har en pudelkennel så hon har vuxit upp med en massa pudlar. Kändes skönt med någon man träffat tidigare. Jag ber om att få något mot smärtan och får morfin så jag kan vila inför den sista biten. Jag får också akupunktur, en nål mellan ögonbrynen. Morfin gör att jag blir trött men hjälper inte så mycket mot smärtan och den där nålen är bara i vägen. Lasse får gå ut från rummet så jag får vila. Efter att ha vilat ett tag så blir smärtan så intensiv igen att jag måste få röra på mig. Jag ber hela tiden om mer smärtstillande men får veta att dom inte kan ge mig mera. Tiden går så snabbt fast man har så ont. Lasse kommer in och han försöker hjälpa mig igenom värkarna. Barnmorskan kommer in efter ett tag och undersöker mig. Jag är öppen 5-6cm bara några timmar så jag får komma till förlossningen.

Så fort vi kommer till förlossningen så ber jag om smärtstillande, fortfarande får jag höra att dom inte kan ge mig något. Jag ber om EDA men det är förtidigt för det. Tror jag ska dö när värkarna sätter i gång. Jag får byta om och sedan går jag om kring inne på rummet och Lasse försöker massera min rygg när det är som värst. Jag trodde att smärtan skulle sitta i magen men alla smärta satt i svanken. När det gått ett tag ber jag igen om EDA och får äntligen höra dom magiska orden. Vi ska ringa narkosläkaren. Dom börjar förbereda mig med att sätta i en kanyl i handen. Medan vi väntar på doktorn så går barnmorskan + studenten för att skriva lite i journalen medan vi är ensamma blir smärtan värre och jag känner att jag måste börja krysta. Lasse får panik och hämtar barnmorskan.

Samtidigt som barnmorskan kommer så kommer även guds gåva till mg narkosläkaren. Barnmorskan gör en snabb undersökning och ser att jag är öppen hela 10cm. Bm säger till läkaren att du behövs visst inte. Läkaren vänder om och går ut ur rummet och det känns som om jorden gick precis under. Där kom min räddning men försvann lika snabbt. Bm säger att det är dags att börja krysta. Jag måste få något mot smärtan och erbjuds lustgas men bara efter att ha andats gånger så känns det som om jag ska spy. Efter varje gång jag krystat känns det som om underlivet rent sagt brinner. Jag försöker sätta ihop mina ben som en ren reflex mot det onda men studenten och en undersköterska håller i varsitt knä. Till slut får jag ha mina ben i gynställningen. Jag säger hela tiden att jag inte orkar mera och får hela tiden höra av barnmorskan -joo då Anna, det är bara lit kvar nu. Hade lust att skrik att vet du hur jävla ont det här gör? Det gör hon ju säkert men just då kändes det som om ingen kunde förstå min smärta. Lasse pratar med mig och säger hela tiden vad jag ska göra. Andas, krysta nu, lite till osv. Vilket stöd han var. Han visste precis vad han skulle göra. Bara efter 20min krystande så kom världens finaste Felicia ut. Vilken lättnad att få se henne men också att slippa smärtan. Felicia ger mig en välkomst present. Hon kissar ner hela min mage. Där ligger den lilla bebisen på 3310g och 49cm lång. Jag kan inte riktigt förstå att hon verkligen är här nu hos mig. Min älskade bebis.